Sveriges nationaldag, firar jag genom att lyssna på Sveriges nationalsång i bilen på väg till kyrkogården.
6 juni 2007, var den värsta dagen i hela mitt liv. Jag var då 14 år gammal och skulle genomgå en abort i v. 16, vilket innebär att man måste föda fram sitt döda barn. Hela den dagen och till och med idag, 11 år senare, är fruktansvärt smärtsam. Jag ångrar varje dag valet jag gjorde, trots att jag måste tänka tillbaka på omständigheterna som rådde. Jag vet att jag som person att klarat av att uppfostra ett barn, förutsättningarna för ett värdigt liv för barnet, fanns dock inte. Jag levde då i ett destruktivt förhållande, med en kille som hade drogproblem och extrema aggressionsproblem. Som han utagerande mot både mig, sina föräldrar, vänner och okända människor. Att jag dessutom var 14 år och inte byxmyndig, ledde till skräcken att min dåvarande pojkvän skulle åka in för våldtäkt, (vilket jag i efterhand kan förstå att det kanske hade varit för det bästa) inte för att det var våldtäkt, utan mer för mitt och andras skydd. Och att han skulle fått en dom tidigare än han fick, för allt han gjorde. Just då, ville jag inte att han skulle försvinna någonstans (love is blind.) Utöver det, försökte min släkt att övertyga mig om att behålla barnet var en dålig idé, att jag inte skulle klara av det, att mina nära skulle bli sårade och må dåligt om jag valde att behålla. Så kort och gott, gjorde jag det för alla andras skull. Jag gjorde The mistake of my life, något som varit så smärtsamt och outhärdligt i så många år. Jag tror inte att det är en händelse jag någonsin kommer att komma över. Det kommer alltid att göra lite extra ont i hjärtat när jag ser andra barn, 6 juni kommer alltid vara ett jobbigt datum som innebär att åka och tända ljus. Jag vet inte om jag någon gång kommer att få barn, vilket jag kanske inte förtjänar, efter vad jag gjorde. Jag brukar tänka så, att jag inte är värd och inte förtjänar ett barn på grund av mitt val. Också på grund av aborten, fick jag endometrios, vilket kan leda till att jag kanske inte ens kan bli gravid, men jag antar att det är karma. Jag valde bort ett liv, därför är jag inte värdig chansen att få ett underbart litet barn. Det enda bra som kom ur den här dagen, var att jag och min mamma fick en ännu starkare relation och som bara byggts på sedan dess. Hon var med mig hela dagen, hon höll mig i handen när värkarna började, hon kom springandes när jag skrek i panik, för att jag precis sätt mitt döda barn komma ut ur mig. En liten liten bebis, sexton veckor gammal, med supersmå fingrar och tår. Jag har aldrig sätt något vackrare och jag har aldrig känt så mycket smärta, kärlek och hat på en och samma gång fysisk och psykisk smärta, kärlek för mitt barn och min mamma, hat mot mig själv för vad jag gjort. En dag, kanske jag kan förlåta mig själv för vad jag gjort, men det är högst osannolikt. Jag vet att jag förtjänar den smärta jag känner, jag vet att jag inte förtjänar ett barn, jag vet att det jag gjorde var fruktansvärt elakt och egoistiskt. Detta var min nationaldag för elva år sen och den dagen kommer för alltid leva vidare i mitt minne. Bilden av min bebis kommer jag aldrig någonsin kunna radera. Vila i frid mitt för alltid älskade, saknade barn.
👶❤️
0 kommentar(er)
